Rasmus Canbäck vill få fler att blicka österut

Text av Marcus Carlsten

RasmusCanback.jpg

Rasmus Canbäck. Bild: Privat

Rasmus Canbäck är 30 år gammal och bor i Stockholm. Han har länge varit intresserad av Östeuropa och Kaukasus och vill att fler ska rikta blicken österut. Hösten 2020 startar han därför Facebook-sidan Österut med Rasmus Canbäck som i skrivande stund har drygt 500 följare. Tidigare i år var han en av få utländska journalister som fått tillstånd att besöka det krigsdrabbade Nagorno-Karabach som slits mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Rasmus Canbäck har egentligen sin bakgrund inom socialantropologin men har under det senaste året profilerat sig som journalist med fokus på Östeuropa och Kaukasus. Startskottet till hans journalistiska bana blev hans Facebook-sida Österut med Rasmus Canbäck, där han i svallvågorna av Belarus-protesterna sommaren 2020 rapporterade om konflikter och krig i österled. I Belarus lyckades han få kontakt med demonstranter på plats och ville berätta om deras historia och drömmar. Strax därefter började han även att rapportera om Nagorno-Karabach då konflikten blossade upp där.

 

Min utbildning inom socialantropologin tror jag gjort att jag kommunicerar med människor under en längre period än vad många andra journalister kanske hade. Jag lägger ner mycket tid på kontakterna för att komma nära dem, säger Canbäck.

Monument.jpg

Sovjettiden gör sig påmind i Nagorno-Karabach.  

Bild: Areg Balayan  

Även om han fortsätter att rapportera om situationen i Belarus har han de sista månaderna mest fokuserat på den infekterade konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan som blev aktuell på nytt under sommaren och hösten 2020. Rasmus Canbäck kände sig personligt berörd av kriget då han besökt Nagorno-Karabach vid flera tillfällen och fått goda kontakter på plats.

 

– Under min första resa till regionen år 2016 besökte jag först Azerbajdzjan. Där talade jag med en soldat som uttryckte sig väldigt negativt om Armenien och Nagorno-Karabach. Jag åkte även turistbuss in i Nagorno-Karabach via Armenien med personer ur den armeniska diasporan. De flesta var amerikaner men en del var också en del ryssar, de uttalade sig i sin tur väldigt patriotiskt. Jag insåg hur polariserad konflikten var och vilken ensidig historieskrivning som bägge sidor trodde på, säger Canbäck.

Sedan dess har det blivit ytterligare tre besök i Nagorno-Karabach varav det senaste besöket gjordes i mars tidigare i år. Den gången var han inte längre en turist utan rapporterade som journalist för svenska Blank Spot och fotbollsmagasinet Offside. Att han till skillnad från många andra journalister kom in i landet var något han själv överraskades av.

 

– Jag såg en läckt lista med namn på drygt 100 journalister som nekats inträde. Jag vet faktiskt inte varför jag släpptes in i Nagorno-Karabach men inte de på listan. Jag antar att det var för att jag var väl förberedd. Jag hade varit där tidigare och kände rätt folk och guider på plats, säger han.

Soldat.jpg

Rysk fredsbevarande trupp kontrollerar pass vid gränsen till Nagorno-Karabach. 

Bild: Areg Balayan

Han menar ändå att det var betydligt svårare att ta sig in i det krigsdrabbade området. Ryska fredsbevarande styrkor befann sig längs den bara några kilometer korta Latijnkorridoren som kopplar samman Nagorno-Karabach och Armenien. När ryssarna gick igenom hans dokument kände han en viss nervositet. Hade han kommit hela vägen dit för att bli nekad? Det hela ville sig dock väl och när Rasmus Canbäck väl kom in i det omtvistade området insåg han att situationen var värre än vad han hade läst i rapporter från bland annat Human Rights Watch och Amnesty International.

 

– Jag upplevde det som mycket värre på plats. Mycket hade ändrat sig sedan jag sist var där bara två år tidigare. Byar hade plötsligt delats på mitten, hus låg i ruiner och människorna var oerhört förtvivlade, säger han.

Utöver sina artiklar har han även föreläst om situationen för bland annat Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. Canbäck säger att många han talat med på hemmaplan förvisso har visat intresse för Nagorno-Karabach men att han också har en känsla av att det är svårt för nordbor att ta till sig information från forna Sovjetunionen.

 

– Dels är våra blickar ofta vända åt ett annat håll rent geografiskt, dels är exempelvis situationen i Nagorno-Karabach så väldigt komplicerad. Den kan sammanfattas till två folkrättsliga principer som krockar med varandra: den om ett lands territoriella integritet och den om ett folks rätt till självbestämmande. Den etniska grupp som utgör befolkningen i Nagorno-Karabach är armenier men samtidigt är det ju Azerbajdzjan som området formellt tillhör. Samtidigt finns ingen önskan om samlevnad, säger Canbäck.

Pansarvagn.jpg

Sedan avtalet om eldupphör har Ryssland fått mandat att bevaka freden. Formellt är det cirka 2000 trupper i regionen, men det ryktas om att det är ännu fler.

Bild: Areg Balayan

Samtidigt står nutid mot dåtid precis som i alla konflikter, något som självklart försvårar en lösning. Innan Sovjetunionen föll röstade invånarna i Nagorno-Karabach för att bli en del av Armenien istället för Azerbajdzjan, vilket blev en utlösande faktor i ett av flera blodiga krig som följde. Azerbajdzjan menade i sin tur att omröstningen var ogiltig. Canbäck påpekar att detta förstås bara är en av många bidragande orsaker till att situationen är så svår att lösa.

– Att börja nysta i det förgångna om vem som har mest rätt till området är som att tala om Israel och Palestina. Området är viktigt för båda folkgrupper och de har bott där i olika perioder. Jag tycker inte att man borde fokusera för mycket på historien om vi ska blicka framåt, för det är som ett kaninhål. Historien är viktig, men riskerar också att spä på klyftorna. Det borde handla mer om fredsförhandlingar utifrån folkrätten och humanitära värden. Men lösningen är inte min sak att presentera, säger Canbäck.

Att rapportera från en polariserande konflikt är något som påverkat honom starkt. Han säger att det inte är ovanligt att han utsetts för hot av personer som anser att han inte ska rapportera om situationen.

– För mig har det varit viktigt att försöka föra en dialog med personer från båda sidor i konflikten. När jag började arbetet talade jag med minst 20–30 personer från den armeniska sidan och försökte att göra samma sak från den azerbajdzjanska, men landets slutenhet försvårade arbetet. De som var kritiska mot kriget i Azerbajdzjan var helt ärligt väldigt få och det tog mycket energi. Jag hade dock några väldigt bra och inspirerande samtal med azerbajdzjanska fredsaktivister, säger han.

 

Samtal är också något som Rasmus Canbäck lyfter fram som något alla kan bidra med om de vill påverka människor i en krissituation.

 

– Jag har talat med människor som haft väldigt hård ton eller som hotat mig. Historieskrivningen kan som sagt variera väldigt mycket beroende på vilken sida av en konflikt en person står på. Jag försöker samtala med hjälp av fakta och förvånansvärt ofta märker jag människor faktiskt kan lyssna även om tonen i början är hård. Detta är något som alla kan göra. Inte bara journalister, säger Canbäck.

 

Rasmus Canbäck skriver just nu på en bok om sina upplevelser av konflikten i Nagorno-Karabach. Den förväntas bli färdigskriven senare i år.

 

Marcus Carlsten

28.05.2021

28

För frågor om spelet, workshops och föreläsningar i samband med spelet, kontakta  Ingrid Svanfeldt eller Charlotte Estman-Wennström

Yttrandefrihetens hjältar produceras av Svanfield Media och har utvecklats med stöd av Stiftelsen för främjande av journalistisk kultur Jokes och Kulturfonden för Sverige och Finland samt  Svenska Kulturfonden.

Rahasto_fonden_vaakalogo.jpg
Svenska_kulturfonden_logo_horisontell_vi